I Kvarntorp

modig tjej som vagar sig pa sana upprop, liksom bon jovi uppe pa scen och skrika i can't hear you!!! tänk om ingen rör sig... mennn, nagon hörde väl...

jag undrar, varför fragar du om du inte ville veta.

om du verkligen vill veta (ingen fara, det blir ingen lang grej): jag rejsade hem och tillbaka fran uppdrag (naja, kan bara köra 210 med vinterdäcken, bytte förra helgen), hade ett par fina passager med nästan jämnstarka bilar, dom flesta hade ju ocksa handikap 210, sa det blev liksom att köra ut växlarna i nedre farter redan, inte lika orättvist mot dom andra som med zr-sommardäck... det är ocksa annorlunda att man plötsligt inte själv är gränsen för hur snabbt man kan köra (dom flesta törs bara inte, pengar och dyra bilar gör ingen skillnad) utan däcken. men nästa sommar kommer väl. sen var det tvätta och sant. och för närvarande leka skattegeni om helgerna, maste ju ocksa förbereda papprena för skattekansliet. och som vanligt halla ut med föredettor som inte far nagra nya karlar för att dom blev sa bortskämda med mig. jag menar, karlar fanns det nock med, men de stackars tjejerna har alldeles för höga förväntningar, typ prinsessor som tycker att dom har rätt till... ja, allt möjligt, da...

aktuella fdn är riktigt punk sen hon fattade att det verkligen är kört för henne (hon är i din alder, men troligtvis precis motsatsen av dig, och hon kommer aldrig att ändra sig), men vägrar att ta ställning eller göra klara uttalanden. inte ens öppna munnen och säga att hon är ledsen för... vad som hände, eller be om en sista chans eller sa. näejj, hon bara tiger och later ödet sla ihop över hennes huvud. sa det blir folk som talar för henne (dom ringer eller kommer förbi där man vet att jag äter frukost) och försöker lirka nat, och när hon verkligen är desperat, fragar hon en nära vän av mig (den samma som släpade henne till mig för snart fyra ar sen) vad jag gör och hur det är med mig, om jag är ihop med nagon och sa vidare, men han säger inget till mig, och han vet inte att jag vet att han berättar henne, jag har bevis sen länge nu... kul ödesdigert.

sen fick jag arbeta upp ungefär femtontusen bilder fran veckan, det är klart att man inte klarar det, men det blir att besikta och dra prov av resultaten, produktion blir det inte mycket av, det far bli när jag är mera "hemma" vid stora datorerna, och har mer tid pa eftermiddagarna/kvällarna... eller nätterna om jag har lust, fast där finns alltid folk som har pejling pa mina nätter hemma, sa det lär bli mindre jobbat än nagot annat...

sen fick jag fa pli pa min kommunikation, dvs, para en säck mobiler med varandra (nej, jag menar bluetooth och sant) och med datorer och notebooks, och sätta upp mjukvara, replicera data, sa nu har jag löst de flesta problem fran sista tiden. jag kan ha mobilen (mobilerna...) i jackan ute i korridoren och fjärrstyra (...) den, föra samtal, skicka meddelanden osv, notebooksarna har egen gsm/umts men det är liksom inte poängen med det här, utan friheten att umgas med data hela dagarna och synca pa kvällen, sa det spelar ingen roll vilken maskin eller mobil jag tar upp i svinottan, jag har datan jag behöver.

sen blev det checka emails mellan käka och konstiga telefonsamtal, köra till macken och tanka, köra till kontoret och slänga in papper fran veckan, köra till banken (inte hämta pengar) och nagra andra ärenden.

sen slänga sig pa autobahn och hoppas att dimman inte frusit över nagonstans som förra aret...

sen här nere, checka in, hämta bilar (som later mycket enklare än det var ikväll), tanka, knappa in uppdragen för imöre osv.

sen ligga i en nästan lika underbar säng som hemma, kommunicera med lite folk över hela världen, kolla pa jonnas blogg langt där uppe, hemma i sverige, och skriva henne nagra rader, skriva lite för mina egna sidor...

när jag lägger bort notebooken kommer jag att tänka pa varför jag stötte bort den jag älskar, och hoppas att det gar bra för henne ända, för hon kommer aldrig att första... där hän gar mina sista tankar varje natt innan jag dör för dagen, och jag undrar varför jag är sa, varför hon är sa, hur i världen tva sa envisa människor kunde klara samma väg i livet. den ena för ung, den andra för gammal?

ville du verkligen veta...

IQL vilket svammel...

NICK (eller vem som helst) jag lovar att jag aldrig svammlar pa din blogg, och om det är för stressigt att svammla svenska i den här kroken, sa kan jag lägga av att svammla här med. NICK, förresten, vad har du gjort i helgen da :)