Så kan det gå

För typ 2, eller äre 3 (haha, minns inte riktigt) vintrar sen var jag med i en bilolycka.
Det har nog gjort att jag har så stor respekt för halka och vinterväglag nu. Vi skulle bara till skolan,
som låg nån km bort, och vi brukade för det mesta gå. Men just denhär dagen skulle vi ta bilen
för vi hade så mycket böcker att släpa på. Vi hann typ bara svänga ut på vägen och komma upp i ca
50 km/h när bilen inte styrde i en kurva utan körde rakt in i en mötande bil. Jag satt fram på passagerarsidan.
Hade inte hunnit fått på min bältet än heller, så det blev en fin flygtur in i framrutan med huvudet före.
Blev ett dygn på intensiven efter det.

Hittade dom här bilderna nu på min gamla blogg så tänkte ni kunde få se dom.
Blir skapliga smällen trots att 50 km/h är en väldigt låg fart.

Har ni vart med om någon olycka någongång?

Japp, det har vi. Gjorde lumpen i den vackra idyllen Boden och låg ute i fält som det hette (alltså tältade och lekte krig i skogen). Iaf så skulle jag och en annan åka iväg och hämta en sak mitt i natten. Allt skulle man nämligen göra mitt i natten för att ”fienden” inte skulle upptäcka nått. Hoppade upp i en pickup och satte mig i passagerarsätet med full utrustning, alltså hjälm, skyddsväst, sele med en massa fickor, väska med skyddsmask, AK5:a och lite annat smått å gott som gjorde att man var typ dubbelt så stor som i vanliga fall. Trött och sliten som man var efter några dygn med knappt nån sömn så funderade man på att skita i säkerhetsbältet, det var liksom inte det lättaste att få på sig bältet över alla prylar man hade på sig. Dessutom var vi mitt i ingenstans, typ mitt i skogen nån mil från närmaste asfalterade väg, så någon större trafik kunde vi knappast förvänta oss. Vi lämnade lägret bakom oss och begav oss djupare in den norrländska ödemarken. Vi körde en lång stund och hastigheten var väl runt 50 när min kollega kom för långt ut i en kurva. Det lösa gruset i kanten på vägen gjorde att vi fick sladd och när min kollega försökte parera så blev det retursladd efter retursladd. I ljuskäglan från helljuset såg man vägen, skogen, vägen, skogen, vägen, skogen, allt eftersom bilen sladdade fram. Tillslut var det bara skog, skog och skog. Björkar, granar och annat fladdrade förbi med en hiskelig fart ända till en stor stubbe satte stopp för färden. Trycket från bältet (som jag tack och lov hade fått på mig) gjorde att jag tappade all luft i lungorna så när min kollega frågade om jag var OK (vilket jag var) så fick jag inte fram ett ljud, till min kollegas stora förskräckelse… Ni skulle ha sett hans ansiktsuttryck… ;) Vi klarade oss iaf bra. Värre var det med bilen som bara blev skrot. Tror det tog en kvart innan vi hittade tillbaka till grusvägen som vi kom ifrån (det var ju mitt i natten och ingen snö). Väl uppe på vägen var det bara att börja knata ”hemmåt”. Tror vi hade gått i nån timme när vi började spekulera i om det möjligen fanns björn i området… Vi fortsatte ändå att gå, dock något mer uppmärksamma på mystiska ljud från den mörka skogen… och efter ytterligare nån timme var vi framme. Nästa dag åkte vi förbi samma ställe men då i fullt dagsljus. Det enda man såg av olyckan var en varningstriangel som vi hade ställt ut för att hitta platsen och några avskalade träd vid vägkanten. Bilen såg man inte skymten av utan den stod ca 100 m in i skogen. Så vad kan vi lära oss av detta? Jo att ALLTID sätta på sig bältet, oavsett hur långt/kort man ska åka och oavsett hur mycket trafik det är. Och att krocka i låg fart räcker för att det ska kunna gå riktigt illa.

Hej. Jag glömde att skriva om alwa. Hon blir 7 år nästa år i maj. Jag var med i bussolyckan utanför ängelsberg! Tror de var -03! Men klara mig ganska bra. Bara lite sår i ansiktet och fick sy i armen.. Kram