Sanning

hmm... det där är inte helt rätt... jag läser det ofta eftersom ungt folk gärna förenklar saker som dom inte förstar eller klarar att leva med. det finns saker som man inte har nagon chance att första om man inte äger ett livs erfarenhet bakom. jag har känt väldigt manga gamla människor till slutet av deras liv. jag ville veta vad dom visste, sa jag fragade. jag ville veta vad det viktigaste i liver är. dom berättade helt naket, vad hade de att förlora? jag vill inte nöta historier nu, men för att sätta fingret i gröten: de allra flesta människor jag har träffat har nagon dom aldrig kunde glömma, om det nu var ett liv sedan eller bara trettio ar sen. nagon som levde med i deras tankar, deras hjärtan, nagon som färgade deras liv för alltid. nagon dom angrar att ha latit ga, eller att ha lämnat - eller helt enkelt bara förlorat pa nagot vis. nagon som tydligen var sa betydelsefull, att förlusten gjorde livet efterat betydelselöst. historierna är olika hur det kom sig till en personlig tragedi, men att folk vegeterar resten av livet efterat är bara otroligt, men sant. dom lever pa minnen och förgangna drömmar. manga skulle gärna vilja ga innan deras tid är mogen, men ingen törs. massor lever med fel halva, och de bara hatar varandra, men kan inte lägga av för att deras existenser är stenhart förvävda. jag har ocksa träffat en handfull positivbevis, människor som har levt sa gott som hela livet med varandra (att leva med varandra är annorlunda än att leva bredvid varandra), och dom fotfarande stralade, hade nan sorts aura omkring sig. jag vill inte uttala poängen nu, den kan man gott tänka sig. men skälen att det blir sadär... annorlunda... för dom flesta, är väl saknande talamod att lata nogon mogna och första, envishet och toleransbrister. sk*t i om hon aldrig skruvar pa locken ordentligt eller alltid kommer femton minuter för sent, vad spelar det för roll att skruva pa lock ordentligt om det viktigaste i livet är borta... var är proportionerna? klart, sen finns det folk som aldrig vill lägga fast sig, njuter av livet i fulla tag som de säger. dom dör ensamma och oälskade allihopa. folk som har typ öl och fotboll som viktigast behöver inte bry sig, dom dör innan. det som blir övrigt, är väl hardcore sanningen. att lata nagon ga, att lata ödet hända, eller bryta ödet och smida sitt eget, att kämpa för nagon (det betyder inte krig, och inte heller en kamp mot nagon). halva sanningar är farliga sanningar. nagon lät mig ga för ett tag sen. jag kommer aldrig att förlata henne för det. hon skulle hellre dö än att öppna munnen och säga nagot. men är det sa, ma det väl sa vara, jag vänder mig inte om.

godnatt.

Såsant!